Bilder skall aldrig slängas

Att sitta och kolla igenom gamla bilder i Lightroom arkivet är som att gå på loppis och göra riktiga fynd. Håller just nu på och samlar ihop bilder i en mapp för framkallning. De bästa från 2009 ska hamna i en fotobok. Därav är jag runt och rotar i gamla bilder. Foton och dess betydelse är väldigt dynamiskt. En bild man tagit för länge sedan som då bara gick bort, kan med tiden få en ny betydelse. Bilden som inte var det minsta speciell på mormor blir så betydelsefull när mormor inte längre finns. Eller en bild som man gör om till svartvitt kan bli en helt annan bild plötsligt. Ja ni fattar.

För en som utvecklas i sitt bildbehandlande kan också gamla bilder få nytt liv med tiden. När man lär sig ljusa upp sånt som var totalt svart tidigare. När man kan klona bort det där som var så störand och förstörde hela bilden. Ett stort plus om man ska gå tillbaka och hitta såna här bilder är om de är i digitalt raw format. Då är det som att ha negativen kvar och man kan flera år senare ändra exponering och hela balletten.

Så med detta sagt så slänger jag alldrig några bilder jag tar. Även om jag kanske borde sålla mer än vad jag gör. Jag sparar till och med de där bilderna där någon blundar och rör sig samtidigt och ser ut som ett felexponerat spöke. Men fasen om något år kanske jag sitter och letar efter just en bild med ett felexponerat spöke! Eller alla bilder jag tagit genom åren på texturer. Husväggar, gravstenar, asfalt, trä, himlar. Man vet aldrig när de kan behövas.

Bilden ovan på Alicia är en bild som gick bort i första urvalet och aldrig blev något. Det är ju ingen dålig bild och jag mins hur jag då tyckte att det var för mycket omgivning med i bilden. Jag fotade ju porträtt då tidigt i våras. I dag när jag fick syn på den kan jag tycka att den faktiskt visar miljön och mer av stämningen just den dagen än vad de där nära porträtten gör. Så enligt mig kan bilder växa eller falla med tiden. Eller återuppstå i en helt annan form. Flummigt? Okej men släng inga bilder.